söndag 6 januari 2019

Besvikelsen år- 2018, eller kanske tankefel.......!!!!!


I februari 2018 skrev jag ett inlägg med  rubriken. Nytt år - Nya möjligheter. Det var en sammanfattning av hur jag tänkte mig året 2018 och så här såg den planeringen ut:

  • 14 juli VM långdistans triathlon på FYN ag 40-44 (mitt A-lopp)
  • 1 maj Växjöloppet, 21 km, träning inför VM
  • Uppvidingetrampet 7 eller 12mil i slutet av maj
  • Ultraintervallchallenge 24 mars, (8 intervaller, 5 cykelintervaller a 1 timme och 3mil eller timmar har inte bestämt mig än). Dessa 8 intervallerna ska göras inom 24 timmar utifrån ett bestämt tidsupplägg. 
  • 5 augusti Malmö triathlon. Med bättre tid än förra året :)
  • Ev har ännu inte bestämt mig, 6+ km vidösternsimmet
  • Oktober, Växjö maraton.......


Egentligen skulle jag vilja testa ett ultra löplopp, men jag vet inte om det kommer funka. Jag har hittat ett ultra lop i Skåne i december, men jag misstänker att det krockar med Emils skidklubbläger......!! 

Jag tänker att jag för mig själv måste göra ett bokslut över året som har gått och då måste jag ju börja redan innan sammanfattningen. Ja Jag fyllde 40 år i januari. Det var roligt för jag blev firad på ett helt annat sätt än alla andra födelsedagar.

Lite extra speciell var "presenten" från min gymnasie vän Linda!! Hon hade köpt mig en startplats i Egmond Halvemaraton med tillhörande resa till Holland. Alltså vilket lopp och vilken resa.....!!! Det var mitt första lopp utomlands och en helt otrolig upplevelse. Jag kom till Holland några dagar innan själva loppet och vi hade några härliga dagar där Linda visade mig Utrecht och några mumsiga inhemska upplevelser. Sen loppet i sig var ju också en underbar upplevelse som vi gjorde gemensamt. Alla förberedelser, transporten till Loppet över halva Holland, spänning i startfållan, Loppet som inleddes med 8km strandlöpning i blöt sand, publikstödet, solsken, underbara vyer, målgång där Linda väntade, ombyte i en kyrka som snällt lånade ut sin toalett till oss och resan hem!!
Ok jag lyckades inte prestera som jag hade hoppats men ja hela upplevelsen kan egentligen bara beskrivas på ett sätt...... - MAGISK!!!!













Efter Egmond hade jag lite problem med mina luftrör som inte ville släppa så träningen blev fick gå lite på lågfart. Men var ändå i bra form till Ultra Intervall Challenge den 24 mars. Jag hade gjort en planering där jag skulle köra 5 cykel intervaller och 3 intervaller med löpning a totalt 3 mil. Planeringen var att jag skulle cykla 12 mil och springa 3 mil motsvarande VM-distansen. Det var sjukjobbigt men ändå väldigt kul och en bra uppladdning. Mina sista 2 cykelintervaller i slutet var riktigt jobbiga men jag försökte ändå att kämpa på hårt. Pace on Eart -Johnny och Ellen som höll i arrangemanget hade en tävling på sociala medier och jag vann ett av delmomenten och fick en fin tyg kasse med texten "Loving the adventure of going Beyond"......!!




Veckan efter Ultra Intervall Challenge var det dags för en annan av mina fantastiska födelsedagspresenter. En föreläsning med idolen Jonas Colting, som pratade om matens betydelse vid träning och i samhället. 




Sen gick våren bra och jag fick en jättebra utveckling både på löpningen och cyklingen även om simningen gick lite trögare. Den 1 maj var det dags för Växjö Halvmaraton. Jag missade mitt A-Mål (2 tim30 min), men lyckade kämpa så jag klarade mitt B-Mål. B-Målet var totaltid 2 timmar och 45 minuter och jag sprang på 2 timmar, 42 minuter och 49 sekunder. Jag vet att jag klarade mitt B-mål och att jag hade astma osv...... men ändå hade jag svårt att hitta glädjen. Jag försökte intala mig att det var JÄTTE BRA och ATT JAG MÅSTE VARA NÖJD..... men känslan i bröstet och i minnet nu är ändå besvikelse. I besvikelsens minne tänker jag nu att jag i alla fall var snygg!!! 



Om man bortser från resultatet på Växjö halv Maraton så kändes träningen väldigt bra inför VM. När jag tittar tillbaka på mina inlägg är det många som beskriver rekord och bra progress. Men ja att prestera när det gäller verkar vara svårt....... SUUUUUCK!!! Så var det dags för Karl-Oskarsimmet 5000meter. 2017 blev jag 3a av typ 4 eller 5........ men nu var det 13 st kvinnliga simmare varav några VÄLDIGT duktiga simmare.... så att försvara sin pallplats var det ju inte tal om..... och det gick dessutom jätte mycket sämre.....!! När jag hade ca 1000m kvar fick jag jätte ont i axeln som sen visade sig vara en inflammation i någon muskel. Det var var ju riktigt dumt att jag inte avbröt när jaq kände av problemet. Det där kunde ju ha äventyrat mitt VM. Men jag är ju envis som en åsna och kämpade mig i mål trots hemsk smärta i axeln. Simträningen blev inte alls vad jag tänkt därefter men jag får ju vara glad att det gick tillräckligt för mig att fixa VM. 

O så årets stora händelse...... VM på Fyn..... Det gick inte heller som jag tänkt och planerat utifrån mitt träningsresultat. MEN jag kan ändå hitta känna glädje över min prestation och upplevelsen!! Framförallt så lyckades jag fullfölja loppet vilket jag inte gjorde 2015 när VM gick i Motala. Bara det var en stor vinst!!! Jag har genomfört ett VM och lyckats att INTE bli sist........ men ja jag hade ju typ 2 -3 st efter mig. När jag har analyserat mitt lopp gjorde jag en bra simning utifrån förutsättningarna och då med hänsyn till att jag simmat väldigt lite under våren pga eländiga axeln. Cyklingen gick också som jag planerat mer eller mindre och jag lyckades hålla min energiplan. Det var galet att jag började dagen med att få punka och att jag lyckades köra i en håla och bita sönder 2 kindtänder...... Men just då var det inget som påverkade loppet. Det blev ett problem först i efterhand. Det som inte alls gick enligt planeringen var min löpning. Jag hade ju ändå fått bättre tider och fått upp en mycket bättre löparform. Tittar man på löpningen som ett enskilt moment borde jag kanske vara nöjd ändå jag höll ett bra tempo till en början, men kände redan efter ca 5km att det inte skulle finnas någon möjlighet att fullfölja loppet i det tempot. Jag hade ändå goda marginaler till sluttiden ock kände att det var viktigare för mig att fullfölja loppet än att försöka hålla måltempot. Jag kämpade med tanken att springa i ett tempo som jag maximalt klarade av att springa utan att behöva gå mer än i korta partier som tex i backar. O det är jag nöjd med...... jag gick inte mer än i korta partier med höjdökning- jag lyckades dessutom hålla ett relativt jämt tempo från ca 6km till målgång 30km OCH jag lyckades dessutom pressa ut det sista i kroppen och MAXA de sista 200m.......... För mig är det viktigt att alltid tömma ut alla reserverna och ge max ända ut till målgång. Löpningen 30,04km tog 4 timmar, 35 minuter och 5 sekunder. Mitt snitt tempo var 9.09min/km och jag hade nog hoppats att ligga på ca 7.50- max 8min per km. Min jag blev 45 i min AG av 45..... !! Jag fick ångest när jag fick sällskap av en cyklade funktionär...... men sen visade det sig att det inte bara var den allra sista som en ledsagare, -tack och lov........ och min ledsagare var mycket trevlig. Min kompis Johanna....... tävlade i samma åldersgrupp..... hon kom in som nr 43.... o var då 2 timmar snabbare än mig... 2 Timmar!!! Ok så detta ger kanske en förståelse för mina medtävlandes kapacitet..... alltså många är ju väldigt nära elitnivå/elittider...... Men ja det var ju ett VM och jag borde väl ha insett att jag inte är på DEN nivån!! även om jag faktiskt är jätte glad att jag har lyckats fullfölja ett VM- Världsmästerskap!!! Det är ju inte alla som gör det.......!!! 










 Jag hade en blind tävlande efter när jag gick in på varvning. Jag såg dem aldrig själv men Emil hade lyckats fånga oss på bild.







 Här går jag ut på mitt första varv och blir då varvad av herreliten. Detta är en bild från Livesändningen från Herreliten, (inte AG gruppskillarna)!! HAHHAHA.......





Ja det var väl galet att ens tro att man är i klass att anmäla sig..... men jag fick ju en plats och jag kom i mål.... så den karamellen har jag bestämt mig för att njuta av!!! 

I början av augusti hade jag ännu en födelsedagskaramell........ Malmötriathlon. Ja jag var ju INTE återhämtad efter VM, så redan från början kände jag att jag inte ens skulle kunna vara nära det orealistiska mål jag satt upp.  Så när jag ställde mig på startlinjen bestämde jag mig för EN SAK -att HA ROLIGT!! o då kändes tiden inte som en besvikelse!! Dessutom kändes löpningen riktigt bra trots att jag fått slita ihjäl mig på cyklingen o simningen hahhehehehe herregud det blåste som rena stormen 13m/s o jag är så nöjd att jag mentalt fixade simningen trots att det var JÄTTE HEMSKT!!!






Ja DET VAR KUL..... SÅ det målet uppnåddes ju o så hade jag en fantastisk supporter vid min sida - min älskade syster!!!!
MEN.........Jag tycker att jag ändå tränar ganska mycket även om jag inser att mina långpass nog inte varit tillräckligt långa... eller ja jag tror det. Jag har tittat på andra långlopp tex Ironman och försökt förstå varför jag fortfarande är på så låg nivå och aldrig verkar komma framåt. Jag tror att mycket ligger på min löpning.... eller kanske att jag tränar fel på något sätt......!! 

Så efter VM kände jag att långdistanstriatlon är kul....... men NÄ DET ÄR INTE KUL ATT ALLTID VARA SIST... att aldrig se ordentlig förbättring!! Jag vill få revansch även för min Ironman prestation 2016 då jag var den ABSOLUT sista som gick i mål på offentlig tid, men jag kommer ju aldrig dit.......!!!! även om jag ju gjort framsteg under denna träningsvåren är jag hemskt långsam...... 9.09min/km........ ja jo det var ju lite bättre än min Mara på Ironman..... men hmmmm bara minimalt....!! 

Det var därför jag valde att lägga "triathlonträning på hyllan" och gå in i mitt löpprogram 10 månader mot 10 mil. Jag tänker...... Min sämsta gren är ju löpning, SÅ  nu ska jag bli riktigt bra på att springa långt..... om jag kan lära kroppen att hålla en högre fart även på längre distanser så kan jag kanske ta upp triathlonet och känna glädjen där igen...... o kanske få en bra revansch på Ironman Kalmar!!! 

Jag har egentligen inte gillat löpning.... men nu har jag lärt mig gilla det eller nä förresten..... jag har faktiskt börjat älska det...... o bara tanken av de långa passen som finns i mitt program så blir jag glad in i själen.... mitt VARFÖR var att bli en stark triathlet.... men desto längre jag kommer i programmet desto mer börjar jag undra om det inte alls är mitt VARFÖR utan att löpningen är super terapi där jag blir av med min stress och bara får tömma hjärnan och mata på framåt........ Ibland känns det som jag skulle kunna springa HELA DAGEN!!! 
Nu har jag snart gjort halva mitt program och jag hade nog hoppats att jag liksom skulle blivit en raket vid detta laget...... hahhahah men nä en raket har jag inte blivit....... men jag ser progress..... mitt program är ju inte till för att bli en raket på korta distanser..... o det har jag fått jobba hårt med...... målet är ju att jag ska komma till ett läge där jag ju kan hålla ett högre jämt tempo över lång tid...... och kunna hantera de problem och svårigheter som kommer med att just springa långt....... så längtan att göra ett bra Ironman Kalmar har bleknat och nu känner jag mig istället  riktigt lockad av att kanske göra "Sverige klassikern" och göra 4x 16 mils lopp under ett år så man får en åtråvärda röda västen, eller kanske kunna springa Transscania 24 tvärs över Skåneland.




Målet i början av året var att kanske kunna springa ett långt lopp nu i december....... o det finns ju ett lopp i Skåne..... men som jag misstänkte krockade det med Emils träningsläger. Men istället anmälde jag mig till PRT - Personliga Rekordens Tävling i Växjö. Man springer under 3, 6, 12 eller 24 timmar på en inomhusbana. Jag anmälde mig till 6 timmar och hade som A-mål att springa 50km, B-Målet var att springa mer än ett maraton...... o ja mitt C-mål var att klara min engergiplan....... jag klarade typ bara 4 mil...... så nä mina fartmål gick inte..... ja jo besvikelse...... men jag tänker att jag bara måste fortsätta kämpa och börja ha mer realistiska målsättningar. Men jag slog ju rekord ändå...... snabbaste fart på lång sträcka och Längsta sträckan utan att vara i triathlon sammanhang! Ja det var en liten besvikelse.... men det kändes ändå bättre än innan för det var ROLIGT!! o jag gjorde det tillsammans med Emil det var ju så himla kul att vi kunde göra saker ihop. Emil sprang 3 timmars och kom 21km vilket var rekord även för honom som bara har sprungit 20km för ca 3 år sedan. Både emil och jag blev jätte sugna att testa de loppen så vi får väl se om vi satsar på 12 eller 24 timmars. Vad Emil får göra får väl värderas i förhållande till om  han ska tävla i skidåkning nästa vinter med.......!!!

Ja året blev inte som jag hade tänkt trots att jag har haft ett bra träningsår. Min totala känsla har varit att det var ett dåligt år, men nu när jag ändå sammanställer det så känner jag att det ändå finns många saker som jag borde vara nöjd med. Om inget annat att jag inte ger upp....... mitt pannben är det inget fel på...... och med detta som utgångspunkt kanske jag måste tänka mer ingående på 2019 års målsättningar. Just nu är jag på nivån att jag någon gång i juli/augusti vill göra ett ultralopp. Jag hade tänkt Full moon race men velar eftersom jag faktiskt är lite mörkrädd.......!!  

I fredags vrickade jag till foten, samma fot som jag drog av ledbanden i under hösten 2016.... HIMMEL vilken ångest!!! Läkningen tog ju ca 8 månader och jag gick upp mer än 12 kilo...... Nu känns det mycket bättre och jag kan stödja och gå på foten...... så jag har gott hopp om att det bara var en "stukning" där ledband o annat i foten blev ansträngda.......och att jag ska kunna fortsätta med mitt löpprogram inom någon veckas tid igen. Denna orfrivilliga vilotiden kommer jag använda för att fundera ut vilka utmaningar jag vill ta mig an under 2019......!!! 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar