I dag hände något lite konstigt........ Jag åkte till Stockholm på arbetsmiljöträff! De flesta hade jag träffat innan. Så kommer en "kollega" fram och typ kramar om mig..... Ja de flesta som känner mig vet att jag inte är så jätte "kramig" av mig och absolut inte med folk som jag inte känner!!!
Jag blev liksom lite förvånad...... Då säger hon, -"jag vill tacka dig, för att du hjälpte mig förra gången vi var här"!!! Me fattar NADA!!! Jag försöker febrilt leta i minnet men inget kommer fram som riktigt förklara denna "ömhetsbetygelse"!! Hon tittar på mig och ser nog att jag ser förvirrad ut, så hon förklarar......... " när jag gick till pendeln förra gången, började jag må dåligt och då åkte du med mig till centralen och gick med mig till perrongen och väntade tills jag klev på tåget innan du gick till ditt eget tåg. Jag mådde verkligen dåligt, men det kändes bättre när du gick med mig som stöd"!!!
Jag får ett svagt minne av att hon var lite blek och att jag gick med henne och pratade när vi ändå skulle till stationen båda två......!! Jag har inget minne av att hon sa att hon mådde SÅ dåligt!!
Hennes minne av min "goda gärning" måste vara större än mitt eget minne!!
MEN jag är ju så klart glad att jag kunde vara till HJÄLP!!! Även om jag VERKLIGEN HOPPAS
att alla kollegorna skulle gjort det samma..,..... För vi alla kan ju bli DÅLIGA!!
Nu är jag HELT SLUT och längtar hem till min Goa säng.......!!!
Jag blev liksom lite förvånad...... Då säger hon, -"jag vill tacka dig, för att du hjälpte mig förra gången vi var här"!!! Me fattar NADA!!! Jag försöker febrilt leta i minnet men inget kommer fram som riktigt förklara denna "ömhetsbetygelse"!! Hon tittar på mig och ser nog att jag ser förvirrad ut, så hon förklarar......... " när jag gick till pendeln förra gången, började jag må dåligt och då åkte du med mig till centralen och gick med mig till perrongen och väntade tills jag klev på tåget innan du gick till ditt eget tåg. Jag mådde verkligen dåligt, men det kändes bättre när du gick med mig som stöd"!!!
Jag får ett svagt minne av att hon var lite blek och att jag gick med henne och pratade när vi ändå skulle till stationen båda två......!! Jag har inget minne av att hon sa att hon mådde SÅ dåligt!!
Hennes minne av min "goda gärning" måste vara större än mitt eget minne!!
MEN jag är ju så klart glad att jag kunde vara till HJÄLP!!! Även om jag VERKLIGEN HOPPAS
att alla kollegorna skulle gjort det samma..,..... För vi alla kan ju bli DÅLIGA!!
Nu är jag HELT SLUT och längtar hem till min Goa säng.......!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar